Länge har jag föreställt mig tiden strax innan världens undergång som en pyramid, där det längst upp i spetsen finns en mycket begränsad liten skara människor som vältrar sig i rysk kaviar, champagne och hummer. Omgivningen är inredd i skinande metaller som mässing, koppar och guld, ett överflöd av vit cararrasmarmor samt orientaliska mattor. De bär siden och spets, de vältrar sig i juveler och pälsar. I någon liten pool badar de unga och vackra nakna, i soffor av finaste sammet ligger de äldre och matas med ostron. Den här samlingen priviligerade har aldrig skänkt pyramidens undre delar minsta tanke, och om de måste påminnas om dem är de mycket noga med att påpeka att dessa själva valt sin plats. En mörkhårig kvinna vid namn Filippa suckar och ber att få påpeka att de "faktiskt inte är livegna, de här människorna". En ung man står intill henne. Han har en kortärmad bomullströja med texttryck. Den är gammal, från 2002, och det står "Jag älskar att äga" på den. Den lilla gruppen livsnjutare åker land och rike runt i stora, bränslekrävande jetplan och stora motordrivna lyxjachter. Sitt avfall slänger de varhelst de finner det bekvämt. Nedanför dem, i resten av pyramiden, finns resten av befolkningen. Ett världsomfattande krig råder, städer brinner, kannibalismen är utbredd, naturkatastroferna avlöser varandra och internet har slutat fungera. Det är total anarki. Överallt.
Har ni tänkt på att det är väldigt trendigt med marmor och glänsande metaller? Både inom klädmode och inredningsmode. Det mest sålda mobiltelefonskalet har vitt marmormönster, och de hippaste inredningsdetaljerna skiner och blänker i koppar eller mässing. Jag har tänkt på det och känt ett visst obehag. Samma obehag infinner sig då varenda butikskedja svämmar över av bijouterier som imiterar stora ädelstenar och kungligt guld. Modet är Downton Abbey. Alla skall efterapa brittisk högadel. Det finaste man kan ha är dyra gummistövlar, som för tankarna till godsägarpatriarken, kolonisatören eller handelsfartygskaptenen på 1800-talet. Paljetter är på modet också. Kvinnor skall glittra från topp till tå, naglar skall glittra och huden skall skina.
Allt det här tycker jag är obekvämt. Det är ett obekvämt mode. Det är en obekväm känsla, som alltid gör mig till undergångsromantiker. Det ligger en desperation i föreställningen att den yttersta lyxen skall vara demokratisk och normal och vardaglig.
Läste någonstans följande sarkasm "Lärdom från det gamla Rom - när man lägger allt krut på att bygga stora arenor är undergången nära." Sarkasmen syftar på den senaste tiden byggande av arenor i Stockholm. Bruce Springsteen spelar plötsligt i huvudstaden, all den tidigare så ärligt uttryckta kärleken för Göteborg är plötsligt ett minne blott, och den största arenan får smeknamnet "Nationalarenan". Det får mig att tänka på Lene Riefenstahl och Viljans triumf. Det är lite skämmigt på något sätt.
Knausgård skriver att "Nazismen är den sista stora utopiska politiska rörelse vi har haft, och att den i nästan alla bemärkelser visade sig vara destruktiv har gjort allt senare utopiskt tänkande problematiskt, för att inte säga omöjligt(...)"
Kanske är det därför jag kände mig illamående när min chef alltid sa "vi är bra, men vi skall bli ännu bättre nästa år, vi skall bli bäst av alla" på julsamlingarna? Någon gång yppade jag mina tankar högt på ett arbetsplatsmöte. Jag sa att jag tyckte att den årliga uppmaningen till förbättring på ett sätt kan tolkas av personalen som att vi gjort ett dugligt arbete, men inte räckt till helt. Målet var alltid utopin. Målet var alltid överträffningen av det redan bra. Triumfen. (Genom viljan och ambitionen.) Min åsikt blev inte väl emottagen. Det sades att jag hade en negativ grundinställning.
Nazisterna var ju i och för sig precis lika intresserade av det utopiska tänkandet som de var av undergångsteorier. I ”Untergang des Abendlandes” förutspådde Oswald Spengler hur västvärlden skulle kvävas av individualism och profithunger. Hitler satt samtidigt på operan och kollade på sin favorit-Wagner; "Ragnarök". Även Kent Ekeroth babblar om sådant där. Och Breivik.
Jag vill inte låta som en nazist när jag går omkring på mina söndagspromenader på magasinsgatan och fönstershoppar marmorskärbrädor och oroar mig för civilisationens undergång. Men Marx var ju inte heller så jävla imponerad av det där med klassklyftor, n'est-ce pas?
Samhällets elit har som mål att behålla sin makt. Det gör de genom kontroll, inte bara av materiella värden – utan även av vår kognitiva karta, vårt sätt att tänka. Om inte jag som individ tror på utopin är det mitt sätt att tänka det är fel på. Det går inte att gnida mässingen helt blank om man blandat i ett gruskorn i putstrasan.
Då jag gräver ner mig i gamla klassikern "Fate of the empires" får jag vatten på min kvarn. Sir John Glubbs teorier om imperiers livscykler håller dekadensen som den sjätte och sista, förgörande perioden. Dekadensens tidsålder har alltid några typiska inslag; En odisciplinerad, överansträngd krigsmakt, stoltserandet med rikedomar, stora skillnader mellan fattiga och rika, en önskan att leva på staten, och en besatthet av sex.
Så såg det ut i Rom, innan imperiet föll. Så ser västvärlden ut just nu. Häromdagen publicerades en rapport som visar att förmögenheten hos sammanlagt 85 individer motsvarar den sammanlagda förmögenheten hos världsbefolkningens fattigaste hälft. Det är ofattbara siffror.
Visste ni förresten att man gjorde kockar till storstjärnor i Romarriket? Kändiskockar existerade alltså, och upphöjdes till högstatus. Likadant med idrottshjältar, naturligtvis.
Precis innan man faller skrattar man. När allt är förlorat kämpar människan emot med sarkasm. Titta på Göran Lambertz. Han bemöter all kritik med ett förnumstigt leende. Ibland till och med hånskratt. Är det inte så att även fordonsindustrin alltid följer precis det mönstret? Just innan konkursen, eller mitt i krisen, börjar man alltid tillverka lyxmodeller.
För så är det när det är kris. Skall man överleva en dag till måste man vända sig till de priviligierade. Någon tar ett sms-lån, någon söker kulturbidrag från Barbro Osher (hon har guldkranar i badrummet i sin våning i San Francisco) och någon sitter tyst på sin stol, äter sin julgröt och käftar inte emot när chefen säger att man inte duger, att man måste jobba ännu hårdare framöver.
Stephen Vizinczey skrev "Allt en stor makt behöver göra för att förstöra sig själv är att försöka göra det omöjliga."
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men jag kan komma på så jävla många saker som oroar mig. Fler saker oroar mig än uppmuntrar mig. Men nu är jag ju som jag är. Ingen känner en mer pessimistiskt lagd person än Halla.
Det är ändå något jävligt äckligt med mobiltelefonskal i marmor och erbjudanden på tre ostron + champagne för 99:- istället för gammal vanlig kycklingvingebuffé på aw-krogarna. Dekadensen fortsätter att skrämma livet ur mig.
Nu har jag använt för många adjektiv igen. Förlåt.
Hej så länge.
No comments:
Post a Comment